Gillar du att angripa motståndaren redan från drag ett? Tycker du om att ta kalkylerade risker? Känner du en oemotståndlig lust att offra bönder på ett tidigt stadium? Föraktar du trist positionsspel? Kort sagt, är du en gambitör? Svarar du ja på dessa frågor, så är detta boken för dig! Men om du hellre sitter och gnetar i det oändliga för att utnyttja en minimal fördel och är rädd för din egen skugga, så kan du sluta läsa här.
Öppningsexperten Davies ger en ambitiös och kompromisslös repertoar baserad på hans två huvudval; Albins motgambit (1.d4 d5 2.c4 e5) och Schliemann-varianten i Spanskt (1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lb5 f5). Detta kan tyckas vara för äventyrliga val men när vi upplyses om att några av världens mest påhittiga spelare som Morozevitj, Kazimzhanov, Spasskij, Marshall, Bronstein, Speelman, Khalifman och till och med Viktor Kortchnoi spelat dessa öppningar mot kvalificerat motstånd så förstår vi att de nog förtjänar i alla fall lite respekt.
Hur hanterar då vanliga spelare gambitar? Författaren berättar att på klubbnivå vinner oftast spelaren med de aktivaste pjäserna, få kan någon teori och den vanligaste reaktionen mot tidig aggressivitet är feghet, samt att även om gambitören inte får tillbaka den där bonden så klarar motståndaren titt som tätt ändå inte av att vinna. Davies erkänner i inledningen att gambitspel som svart är mycket svårare än som vit därför att man är tvåa in i partiet. Orättfärdiga försök att sno åt sig initiativet är därför dömda att misslyckas. Att föreslå en hel gambitrepertoar mot alla vits möjligheter är därför svårt. Så vad skall då svart ta sig till när vit inte tillåter Albins Motgambit med till exempel 2.Sf3 eller om han inte alls öppnar med 1.e4 eller 1.d4? I ett kapitel han kallar ”fight the stodge” rekommenderar han aktiva spelsätt och demonstrerar dessa med modellpartier, med vars hjälp du alltid skall kunna få bra spel. Mot till exempel 1.c4 eller Sf3 figurerar dragen …Sc6, …e5, …f5 i väldigt tidigt skede.
