Filmen Gökboet gick i repris på TV i veckan. Den är, som jag ser det, en av de saker som påverkat svensk psykiatri bland det mesta. Det som påverkat absolut mest är införandet av modärna antipsykotiska läkemedel i början på 1950-talet men filmen Gökboet ligger bland mina Topp-5.
Filmen Gökboet är en spelfilm och inte en dokumentärfilm om den amerikanska eller för den delen svenska psykiatrin. Detta till trots finns det fortfarande personer som hänvisar till filmen Gökboet när de tror sig beskriva avarter inom svensk psykiatri.Det är lika absurt som det skulle vara att använda någon av exempelvis Lasse Åbergs semesterfilmer som underlag för en seriös debatt om transport-, hotell eller restaurantbranschen.Motvarigheter till den karaktär som Sven Melander spelar i Sällskapsresan finns förvisso men jag tror inte att den svarar för huvuddelen av kunderna i näringarna ovan.
Det skulle alltså inte heller gå att använda filmerna om Pippi Långstrump som teoretisk bakgrund för att optimera svensk polis eller socialtjänst. Karaktären Fru Pruzelius är knappast representativ för tjänstemän inom svensk socialtjänst och torde således inte kunna användas som bakgrund för att modärnisera socialtjänsten och samma ska gäller för konstaplarna Kling och Klang.
Filmerna är skruvade för att öka underhållsvärdet. Skådespelarna i de två ledande rollerna i Gökboet tilldelades vardera en ”Oskar” för sina fina skådespelarprestationer. ”Oskar” tilldelas dokumentärfilmer men aldrig aktörer i dokumentärfilmer.
Detta skall emellertid inte hindra oss från att kritisera psykiatrin eller att föreslå och genomföra förbättringar, inte gärna bara förändringar, men eventuell kritik bör vara grundad på någon verklig händelse eller företeelse. I kritiken av psykiatrin så bör vi vidare akta oss för att föreslå symbolhandlingar.
Det som jag ser som det viktigaste är att den psykotiska personen återfår så mycket funktion som möjlig och tack vare detta kan leva ett så värdigt liv som mögligt.Vilken behandling, läkemedel eller psykoterapi, som man använder tycker jag är mindre viktigt så länge som den är evidensbaserad.
Själv är jag lite svag för en kombination av antipsykotika, i minsta effektiva dos, och psykoterapi. Målet för behandlingen bör alltså inte vara att personen skall bli fri från psykoterapeutisk behandling eller läkemedel utan att personen fungerar optimalt, utifrån sina förutsättningar, i samhället samt gärna att antalet återinsjuknanden hålls nere till ett minimum.
