Only in Swedish!
De ungerska herdehundsraserna komondor, kuvasz, puli och pumi har aldrig kunnat inordnas under begreppet lyxhundar, något som man hållit sig med och fött upp endast för sitt nöjes skull. De har tvärtom sedan äldsta tider varit nyttodjur, brukshundar, och deras värde låg däri att de utgjorde ett nästan nödvändigt hjälpmedel för människorna i deras kamp för tillvaron. Hundarna har bokstavligt talat gott och väl tjänat sitt uppehälle genom det arbete de har utfört i människans tjänst. Och det var i Ungern som detta arbete utfördes. Därför bör de ses mot bakgrund av ungerska förhållanden i äldre tider.
Ungrarna är ett blandfolk, och ursprungligen ett nomadiserande sådant. Först under 800-talet nådde detta folk sin (åtminstone ungefärliga) slutstation, efter ett långt kringströvande. Deras ursprung är omtvistat precis som deras hundars ursprung. Enligt en teori skall deras vagga ha stått någonstans öster om Uralbergen, på gränsen mellan Europa och Asien. Även Turkistan och Tibet nämns i sammanhanget. Tibet låter särskilt intressant, eftersom kuvaszen enligt vissa uppfattningar skulle vara en avkomling till Tibet-doggen och puli skulle vara besläktad med den tibetanska Lhasa-terriern. Under sin vandring verkar ungrarna ha gjort en vilopaus kring år 830 - 890 i området mellan Dnjepr och Don. Landet kallades efter en av deras hövdingar för Levidia. I dessa områden finner vi den ukrainska bergshunden, som starkt påminner om komondor.
Magyarerna som drog in i nuvarande Ungern var dels ett krigiskt och tappert ryttarfolk, dels nomader som levde av boskapsskötsel men också i någon mån av åkerbruk. De förde hundar med sig. Stora vita hundar med platta skallar, som ibland fördes kopplade i långa flätade läderremmar, fästade vid sadelknappen. Dessa hundar var starka och tappra djur, som inte vek undan i en strid mot vargar eller andra fiender, som låg dolda i terrängen. För att denna vakttjänstgöring skulle ske tyst utan skall skars ofta tungan av djuren.
Även för arbetet bland boskapshjordarna användes stora vita hundar. Men dessa skilde sig från de andra: Deras skallar var mer rundade och pälsen var rufsig, tovig och tilltrasslad. Vid deras sida fanns små mörka hundar, som vigt och snabbt utförde vallningsuppgifter. I dessa tre hundtyper kan man se föregångarna till kuvasz, komondor och puli de äldsta av de ungerska inhemska raserna, ungrarnas trogna följeslagare genom många århundraden.
Fram till andra världskrigets slut 1918 var Ungern ett stort, glest befolkat land. Till största delen bestod det av slättland, begränsat av Karpaterna och Siebenburgen-bergen. Sedan gammalt har detta varit ett av Europas oroligaste områden, otaliga krig har förts här. Under 150 år låg landet exempelvis under turkiskt välde: Turkarna hade ett antal viktiga städer besatta och gjorde därifrån härjartåg inåt landet. Överallt spreds död, nöd och elände bland befolkningen. Stora delar av landet ödelades och avfolkades.
Senare kom bland annat upprorskrig mot huset Habsburg ( i början av 1700-talet). Stråtröveri har under långa tider varit ett blomstrande hantverk i landet: Säkra tillflykter och gömställen fanns det gott om i de oländiga bergstrakterna och skogarna, där rövarbanden kunde hålla sig gömda. Slutligen bidrog också de vilda djuren till människornas osäkerhet. Ända fram till början av vårt årundrande fanns här rikligt med framförallt varg och vildsvin, även björn förekom.
Slättlandets folk har alltid levat i stor fattigdom. Ständigt närvarande fanns risken att bli av med såväl sitt liv som det lilla, man ägde. Det är egentligen först på senare tid, som människorna här kunnat känna sig lugna och trygga. Sedan gammalt levde ungrarna av boskapsskötsel. Hjordarna av får, svin och kor gav det viktigaste levebrödet. Boskapen var människornas förmögenhet. Stäppboskapen var härdad, fodrade inget kapital och ett minimum av arbete, vistades utomhus året om. En stäppko kunde gå för egen maskin till marknaden. Och om hon dog, hade man ju i alla fall fällen, som var användbar till mycket.
Hjordarna bestod av alla möjliga slags boskap: Hästar, kor, getter och svin. Varje djurslag hade sina egna herdar, och det rådde rangskillnad mellan dem. Som de främsta räknades de som ansvarade för hästarna. Hingstar och ston betade tillsammans året runt. Man kunde alltså inte reglera fölningarna efter årstid. Också i den strängaste vinterkyla fölade stona ute i det fria. Med sin kroppsvärme och sin andedräkt skyddade de sina nyfödda föl. Vargarna var som nämnts i äldre tider talrika. De strövade ständigt omkring hjordarna på jakt efter byte. Det var hingstarnas uppgift att skydda ston och föl. Hingstarna ställde sig som en skyddande mur kring mödrar och föl i mitten, med huvudena vända inåt och med bakhovarna som vapen mot eventuella angripare. Och det var framförallt i denna miljö bland hästarna och eliten av herdarna som pulin och kuvaszen fullföljde sin uppgift.
Klimatet kan i de här trakterna skifta mycket. Från torra, heta somrar till mycket stränga vintrar med mycket snömassor. Trafiken kan även i vår tid ibland vara helt lamslagen av snön och kylan. Vi kan ju tänka oss, hur det då skall ha varit förr! Under se stränga vintrarna var vargfaran som störst. Och de stora hundarna som allra viktigast. Det är emot denna osäkra, hårda och krävande bakgrund som man skall se de ungerska herdehundarna. Alla är oerhört härdiga och tåliga raser. Extremt svåra förhållanden har lett till ett naturligt urval, såväl vad gäller överlevnadsinstinkter som fysisk funktionsduglighet. Det som inte höll för påfrestningarna, det som inte var kärnfriskt och starkt, sållades bort av naturen själv. Det dog undan, helt enkelt.
Fortfarande används ungerska herdehundar i viss utsträckning för de uppgifter, som varit deras ursprungliga. Men till största delen har samtliga raser måst anpassa sig till radikalt förändrade livsbetingelser. Detta klarar de synbarligen alldeles utmärkt. Ändå är det mycket viktigt för varje ägare av en kuvasz eller puli att alltid ha arvet från förr i minnet, vid fostran och träning. Att utnyttja herdehundens nedärvda naturliga förutsättningar och anpassa dem till vardagslivet och meningsfulla sysselsättningar där ligger det på samma gång svåra och logiskt rätta.
