Peptider och proteinintolerans
Flera studier har visat att barn med autism kan ha förhöjda halter av peptider i urinen, något som kan vara ett resultat av ofullständig nedbrytning av gluten och kasein. Detta leder till bildning av peptider med opioida (morfinliknande) egenskaper, vilket förstärker symtomen hos dessa patienter. Opioida peptider som bildas från kasein och gluten kallas casomorfin, respektive glutenexorfin och gliadorfin. Opioida peptider kan också bildas från andra matvaror, men detta vet man för närvarande lite om.
Det är inte helt klart vad som är orsaken till de förhöjda peptidnivåerna hos autistiska barn. Flera teorier diskuteras:
· Reducerad nivå av peptidaser, d v s enzymer som bryter ner peptider, kan vara en del av förklaringen.
· Inflammationstillstånd i tarmen ökar genomträngligheten för peptider (leaky gut = läckande tarm) så att de lättare tas upp i blodet och når hjärnan. Det visar sig som ökade peptidmängder i urinen. Flera forskningsgrupper har de senaste åren visat att autistiska barn har en speciell typ av tarminflammation. En stor del av dem har magtarmproblem.
· Patienter med magtarmproblem har ofta psykiska besvär.
Diet som utesluter mjölk och/eller gluten har visat sig ge en tydlig symtomlindring hos barn med autism. NeuroZyms peptidanalys kan därför vara användbar vid autism och ADHD, men också vid andra psykiska besvär och vid misstanke på proteinintolerans, särskilt i kombination med magtarmsymtom.
HPLC-analys av peptider i urin
Baserat på en metod utvecklad av överläkare med. dr. Karl Ludvig Reichelt, har NeuroZym satt upp en HPLC (High Pressure Liquid Chromatography) metod för mätning av mängden opioida matpeptider i urinen. Vid en HPLC pumpas provet genom en smal stålcylinder (kolonn), innehållande ett tätt packat poröst bärarmaterial (matrix). Peptiderna i provet kommer att binda sig till partiklarna i det porösa materialet. Därefter pumpas en ny lösning med en annan sammansättning genom kolonnen, vilket leder till att peptiderna lossnar och följer med vätskan ut ur kolonnen. Beroende på att de olika peptiderna har bundit till matrixen med olika styrka, lossnar de därefter, och kommer ut ur kolonnen vid olika tidpunkter. Då lösningen lämnar kolonnen pumpas den förbi en fotocell som registrerar mängden peptid som passerar. Detta registreras som en kurva (kromatogram) i en dator, där varje topp i kurvan representerar ett ämne (peptid). Toppens position visar vilken peptid det är, medan storleken på toppen (arean under kurvan) motsvarar mängden peptid. Vid varje analysserie körs också en blandning av kända opioida peptider (peptidstandard), som visar de enskilda peptidernas exakta position. Standarden används till att jämföra med och identifiera peptiderna i patientprovet. En standardlösning innehåller följande peptider:
Peptider från kasein:
1. Casomorfin 5
2. Casomorfin 7
3. Casomorfin 8
4. Casomorfin 1-4, amid
Peptider från gluten:
5. Gliadorfin
6. Glutenexorfin A5
7. Glutenexorfin B5
8. Glutenexorfin C
9. Dermorfin, som är påvisat hos en del autister, men är av okänt ursprung. En teori är om det kan bildas av tarmbakterier.
Exempel på hur olika kromatogram kan se ut (fig 1 och 2)
Den översta kurvan i figur 1 och 2, visar substanser som absorberar ljus vid 215 nm, vilket är den våglängd där peptiderna också har sitt absorbansmaximum. Varje ämne som passerar fotocellen registreras som en topp i kromatogrammet.
Figur 1. HPLC-kromatogram från urin med lite peptider. Toppen markerad med röd pil är troligtvis casomorfin 7, eftersom den kommer ut ur kolonnen efter 53,2 minuter, vilket är kännetecknet för just den peptiden. Jämfört med figur 2 är det i detta kromatogram få och små toppar.
Figur 2. HPLC-kromatogram från ett urinprov med många peptider. Jämfört med figur 1, syns här mycket högre och fler toppar (peptider). I detta prov syns (röd pil) att toppen för casomorfin 7, är mycket större än motsvarande topp i figur 1.
Tolkning av analysen
I varje analysserie körs en blandning med kända opioida peptider. Den visar de enskilda peptidernas exakta position och används då samma peptider ska identifieras i ett patientprov. Topparna i kromatogrammet bedöms med hänsyn till position och storlek, och används vid beräkningen av mängden peptider. Normalt utgör de opioida matpeptiderna bara en liten del av peptiderna som kommer ut på kromatogrammet. De andra topparna kan vara oskyldiga peptider och andra ämnen som t ex läkemedel, som analysen inte klarar att skilja från peptider. Ibland kan topparna ligga tätt och nästan gå in i varandra, vilket kan göra det svårt att avgöra vad som är vad. Därför är det viktigt att veta om patienten tar någon form av medicin eller naturläkemedel. Bedömningen förutsätter att provet är morgonurin taget på fastande mage. Uppgifter om kosten är också väsentliga. Efter matintag kan mindre mängder av de aktuella peptiderna även finnas hos friska personer. Med utgångspunkt i kromatogrammet, peptidtoppens position och storlek, görs en bedömning på mängden. Denna anges för varje enskild peptid som:
Icke påvisat: Då det varken intas mjölkprodukter eller gluteninnehållande matvaror, kommer de peptiderna heller inte att påvisas i urinen. Personer som mycket effektivt bryter ner peptiderna, hamnar också i denna kategori.
Liten mängd: Efter intag av matvaror som innehåller kasein eller gluten, kan det i regel påvisas små mängder opioida peptider. Detta gäller också individer som inte är proteinintoleranta.
Något förhöjt: Kan också ses hos friska efter intag av större mängder mjölk/gluten. Ett sådant fynd kan också tyda på proteinintolerans. Det kan vara bra att prova med kasein- och/eller glutenfri diet.
Tydligt förhöjt: Klar ökning av mängden peptid i förhållande till det normala. Förekommer sällan hos friska. Kasein- och/eller glutenfri diet kan hjälpa.
Mycket förhöjt: Det finns stora mängder peptider i urinen. Detta tyder på en ansamling av peptider som en följd av reducerad nedbrytning, eller ökat upptag p g a så kallad läckande tarm (leaky gut). Vid sådant tillstånd är det påbjudet med kasein- och/eller glutenfri diet.
Effekten av en diet är bäst dokumenterat hos barn med autism. En betydande del av barnen med autism upplever förbättring vid gluten- och/eller kaseinfri diet, särskilt de som också har gastrointestinala problem. Det finns också rapporter som tyder på liknande samband hos andra patientgrupper, t ex ADHD, schizofreni och depressioner. Huruvida patienten ska gå på diet eller annan behandling, där målet är att eliminera de skadliga proteinerna och peptiderna, är avhängigt att patienten är undersökt av läkare och den totala kliniska situationen. Vi som utför analysen kan bara ge generella råd kring detta, eftersom det är behandlande läkare som har full översikt och ansvar över behandlingen.
Andra förhållanden av betydelse
Läkemedel kan påverka nedbrytningen av peptider. Neuroleptika inducerar peptidaser och ökar därmed nedbrytningen av opioida peptider. Antidepressiva medel reducerar peptidnivåerna i urin, men verkningsmekanismen för detta är okänt.
Några gånger finner vi opioida peptider hos patienter som står på diet. Detta kan bero på att dieten inte följts helt, t ex kan mjölk eller gluten finnas i produkter där patienten inte känner till innehållet. Andra substanser, t ex läkemedel kan hamna på peptidens plats i kromatogrammet. Då kan analysmetoden inte skilja mellan peptider och det okända ämnet. Teoretiskt kan det också vara så att de analyserade peptiderna kan ha andra källor än kasein och gluten.
